Varför jag letar efter skäl att vara optimistisk? Eftersom jag tycker att det är rätt svårt att finna dem. Förstås. Vilket i sin tur antagligen beror på att jag är för snar till att spana efter brister, halvmesyrer, skönmålningar.
Det är nog rätt synd att jag är det. Jag tror jag går miste om något. Borde väl försöka ändra på det. Bli mer accepterande. Bli mer nöjd.
Samtidigt VILL jag vara kritisk. Jag VILL ha pretentioner (jag har f ö aldrig förstått hur pretentiös/pretto har kunnat bli ett skällsord ... som om motsatsen vore att föredra). Jag vill inte glädjas över något evangelium gällande nån snubbe som kommit för att förändra världen till det bättre om snubben inte kommer att förändra världen till det bättre - utan bara förmår ge sken av det. Vare sig snubben heter Jesus, Obama eller Robert Lind från Kramfors. Jag vill inte se bra skott gå strax utanför. Jag vill inte köpa en glass - och sedan stoppa upp den i näsan. Jag vill inte bara vara NÄSTAN kär.
Nå. Jag slötittade ikväll på klass 9A - ni vet, svt:s skoldokusåpa. Jättetrevligt. Det hade gått bra för dem, ungdomarna. Jag gladdes med dem. Och jag tror på programmets grundidé: det är på människorna det kommer an. Alltså i det här fallet på lärarna (och eleverna förstås, men de fanns ju där innan). Inte i första hand på lokalerna, klassernas storlek, resurserna. Framför allt inte på rätt-att-beslagta-mobiltelefoner-regler (dessa infama rop om hårdare tag - må de nu tystna!). Det är ju egentligen ganska självklart. Ett bra fotbollslag är ett bra fotbollslag eftersom det innehåller bollspelare som tack vare talang, tur och en jävla massa hårt arbete blivit bra bollspelare - inte i första hand för att de har bättre skor eller mer vattengympa.
Nå igen ... Det borde ha gjort mig optimistisk. Men en stor bit av mig förhöll sig skeptisk och distanserad. Eller förblev i alla fall odrabbad. Vilket störde mig. Ungdomarna där i rutan var ju på riktigt, alldeles uppenbart, och det var deras liv det handlade om. Och de var så glada nu, de hade fått så bra resultat på nationella prov och blivit bland de bästa i Sverige. Jag hoppas att det kommer att bära hela vägen för dem. Men jag kan ändå inte känna mig sådär ... med. Kanske är det andra dokusåpor som spökar. Eller bara att det är tv. Kanske kan jag inte fjärma mig från misstanken om att de friserat berättelsen en smula även här.
Jag slog av tv:n och begrundade detta. Och deppade en smula. Funderade på om jag var på väg att bli avtrubbad nånstans. Funderade på att avkritisera mig.
Men sedan läste jag Marcus Birros blogg.
Där fick jag mig till livs en betydligt mindre historia som delvis var på samma tema. Ungdomar som är potentiellt på glid och via någon form av projekt lyfts till en annan nivå. Och DEN historien tog skruv - som en black&decker med dubbla förgasare. Eller en atomdriven korkskruv.
Kort sagt: Birros text stämde mig optimistisk. Den fäste fokus på något vackert. Något som har med människor att göra. Med de där kidsen, med Zlatan, med Birro själv, med Mauro Scocco, med mig, med en skånelärare och en Silja-line-båt-konstruktör ... Läs själva här.
Lite rusig gick jag ut. Rätt varmt, trots tidpunkten. Fuktigt gräs under bara fötter. Inga ambulanser eller brandbilar hördes. En bra kväll i mänskoland.
tisdag 29 april 2008
lördag 26 april 2008
TOLV: Marit Bergman
Kring 1990 kostade en LP-skiva runt 60 spänn. Så kom CD:n. Den fick man pröjsa ca 90 kr för. Man hade viss förståelse för prishöjningen - nya produkter och ny teknik innebär initiala kostnader. Men sedan borde priserna förstås ha sjunkit. Det gjorde de inte. Skivbranschen såg helt enkelt chansen att liksom i lönn dra in 50% mer.
Där, tror jag, grundlades den kris som branschen nu är inne i. Snarare där än när fildelningen satte igång. Vi är helt enkelt inte intresserade av att betala 2oo spänn för en cd - särskilt inte om vi är riktigt intresserade av musik. Vi som är det vill nämligen 1) ha många skivor och 2) upptäcka nya artister genom att köpa deras alster på chans. Och då måste priserna ner.
Det är ju lätt att säga. Men jag tror faktiskt att jag har rätt när jag säger: en cd behöver inte kosta 200 kr. Av tre skäl:
1) Skiftet vinyl > cd skapade en övervinst för bolagen.
2) Om vi inte kräver att ljud och framförande ska vara på absolut topp utan kan hitta andra kvaliteter - då blir det billigare. Vi behöver inte nyttja den mest exklusiva studiotekniken, vi behöver inte lägga ner månader på att sätta ihop tio låtar. Jag nöjer mig definitivt med det, i alla fall när det gäller pop - hur är det med er?
3) Om skivbolagen/artisten nöjer sig med att ge ut musik och inget mer - alltså skippar lanseringar med videos och pr-människor som ser till att låtarna pluggas i radio, etc - och därmed nöjer sig med att försörja ett betydligt mindre antal kontorsmänniskor idag - då borde det också bli billigare. Min bild är alltså att skivbolagen är för stora. Att de kan ha så många anställda/verksamheter bara för att de tar ut ett pris som inte är relevant/gångbart.
Men kanske är det försent för cd:n. Kanske har musikbranschen försuttit chansen att likt bokbranschen förnya sig, kanske är det försent att skapa musikvarianten av pocketboken. Kanske måste det till mer nytänkande än så. Nya koncept för att presentera musik.
Marit Bergman har just gjort det. På hennes hemsida kan man prenumerera på henne. Man får en ny låt i månaden, alternativa versioner och filmklipp, konserter, möjlighet att påverka ett eventuellt kommande album etc. För 85 spänn.
Alltså: i princip ett album, inklusive outtakes och alternativa versioner (som man annars brukar få köpa en box för att få) + en del annat - för mindre än hälften av en vanlig plastinbakad cd. Strålande, om ni frågar mig.
Jag vet inte om det är den optimala modellen. Men den har flera fina poänger - varav den viktigaste är att det handlar om musik från dig till mig, utan mellanhänder. Och att det är så billigt att man som rätt oinitierad men positivt inställd till det Marit gör kan köpa musik av henne utan att behöva välja bort något annat.
Där, tror jag, grundlades den kris som branschen nu är inne i. Snarare där än när fildelningen satte igång. Vi är helt enkelt inte intresserade av att betala 2oo spänn för en cd - särskilt inte om vi är riktigt intresserade av musik. Vi som är det vill nämligen 1) ha många skivor och 2) upptäcka nya artister genom att köpa deras alster på chans. Och då måste priserna ner.
Det är ju lätt att säga. Men jag tror faktiskt att jag har rätt när jag säger: en cd behöver inte kosta 200 kr. Av tre skäl:
1) Skiftet vinyl > cd skapade en övervinst för bolagen.
2) Om vi inte kräver att ljud och framförande ska vara på absolut topp utan kan hitta andra kvaliteter - då blir det billigare. Vi behöver inte nyttja den mest exklusiva studiotekniken, vi behöver inte lägga ner månader på att sätta ihop tio låtar. Jag nöjer mig definitivt med det, i alla fall när det gäller pop - hur är det med er?
3) Om skivbolagen/artisten nöjer sig med att ge ut musik och inget mer - alltså skippar lanseringar med videos och pr-människor som ser till att låtarna pluggas i radio, etc - och därmed nöjer sig med att försörja ett betydligt mindre antal kontorsmänniskor idag - då borde det också bli billigare. Min bild är alltså att skivbolagen är för stora. Att de kan ha så många anställda/verksamheter bara för att de tar ut ett pris som inte är relevant/gångbart.
Men kanske är det försent för cd:n. Kanske har musikbranschen försuttit chansen att likt bokbranschen förnya sig, kanske är det försent att skapa musikvarianten av pocketboken. Kanske måste det till mer nytänkande än så. Nya koncept för att presentera musik.
Marit Bergman har just gjort det. På hennes hemsida kan man prenumerera på henne. Man får en ny låt i månaden, alternativa versioner och filmklipp, konserter, möjlighet att påverka ett eventuellt kommande album etc. För 85 spänn.
Alltså: i princip ett album, inklusive outtakes och alternativa versioner (som man annars brukar få köpa en box för att få) + en del annat - för mindre än hälften av en vanlig plastinbakad cd. Strålande, om ni frågar mig.
Jag vet inte om det är den optimala modellen. Men den har flera fina poänger - varav den viktigaste är att det handlar om musik från dig till mig, utan mellanhänder. Och att det är så billigt att man som rätt oinitierad men positivt inställd till det Marit gör kan köpa musik av henne utan att behöva välja bort något annat.
torsdag 24 april 2008
ELVA: Dagböcker
Det här med bloggar, ja. Jag är ingen storkonsument, men man kan ju inte undgå dem. Särskilt inte sedan jag började med en själv.
Men först detta med dagböcker som publiceras.
Lars Noréns dagbok kommer ju nu i dagarna. Jag vet inte mer om den än det som går att läsa sig till i media. Påstås vara elak. Och det blir det ju lätt om man inte från början haft för avsikt att faktiskt publicera texten.
Det är också poängen med dagboken i bokform. Den är hudnära, icke fotriktig, klumpig och grotesk och intim, sörjig och riktig. "Man ser gårdakvarnar ... men man ser skiten med" som en göteborgare sjöng. Jag tar mig an dagböcker med stor lust. Det är som att läsa den omfångsrika romanen efter att ha sett filmen. Som att byta teleobjektivet mot ett vidvinkeldito. Som att höra outtakes från en bra platta. Allra störst blir effekten förstås när dagboken tillhör någon som man läst romaner eller annat av, men de kan funka som en fond ändå. Här är det. Livet. Inte alls som på Louvren.
Och inte alls som i bloggen.
I bloggarna äter alla spännande och vällagad mat. Köper kloka och fina saker. Renoverar sina hus smakfullt och klokt. Möter intressanta människor på sällsamt trevliga tillställningar. Har många kära vänner. Av olika slag - det gäller att fylla ut rollistan i filmen om sig själv. Eller att lyckas samla på alla filmisarna. Har man problem så är de särskilt intressanta. Och så vidare. Omedvetet eller medvetet markerar man status och ställning, söker man sig in i andras blickfång som en tonårsgrabb på skolgården som just piercat ögonbrynet. Man visar upp den man vill vara, det man vill att livet ska vara. Mänskligt, absolut, men intressant? Näe. Allvarligt talat - hur kul är det att titta på retuscherade bilder? Hur kul skulle det vara att se en fotbollsmatch där alla felpass i efterhand korrigerats? Hur skulle en skolklass tonåringar se ut om alla såg ut som dom ville? Hur kul är det att se en konsert med playback?
Tänk er det: ett liv där allt är playback.
Men dagböckerna: det är live, det.
Förutom Noréns har Virginia Woolfs och Aleksandra Kollontajs dagböcker publicerats nu i vår. De senaste åren har t ex Kafkas, Torbjörn Säfves, Olof Lagercrantz, Erlanders, Ingmar Bergmans och Sibelius dagböcker givits ut. Jag vill tro att det är en trend. Att vi börjar bli mätta på catwalk-bloggandet och nu vill scanna in hela bilden, inte bara det ängsliga utsnittet.
Det gör mig optimistisk.
Men först detta med dagböcker som publiceras.
Lars Noréns dagbok kommer ju nu i dagarna. Jag vet inte mer om den än det som går att läsa sig till i media. Påstås vara elak. Och det blir det ju lätt om man inte från början haft för avsikt att faktiskt publicera texten.
Det är också poängen med dagboken i bokform. Den är hudnära, icke fotriktig, klumpig och grotesk och intim, sörjig och riktig. "Man ser gårdakvarnar ... men man ser skiten med" som en göteborgare sjöng. Jag tar mig an dagböcker med stor lust. Det är som att läsa den omfångsrika romanen efter att ha sett filmen. Som att byta teleobjektivet mot ett vidvinkeldito. Som att höra outtakes från en bra platta. Allra störst blir effekten förstås när dagboken tillhör någon som man läst romaner eller annat av, men de kan funka som en fond ändå. Här är det. Livet. Inte alls som på Louvren.
Och inte alls som i bloggen.
I bloggarna äter alla spännande och vällagad mat. Köper kloka och fina saker. Renoverar sina hus smakfullt och klokt. Möter intressanta människor på sällsamt trevliga tillställningar. Har många kära vänner. Av olika slag - det gäller att fylla ut rollistan i filmen om sig själv. Eller att lyckas samla på alla filmisarna. Har man problem så är de särskilt intressanta. Och så vidare. Omedvetet eller medvetet markerar man status och ställning, söker man sig in i andras blickfång som en tonårsgrabb på skolgården som just piercat ögonbrynet. Man visar upp den man vill vara, det man vill att livet ska vara. Mänskligt, absolut, men intressant? Näe. Allvarligt talat - hur kul är det att titta på retuscherade bilder? Hur kul skulle det vara att se en fotbollsmatch där alla felpass i efterhand korrigerats? Hur skulle en skolklass tonåringar se ut om alla såg ut som dom ville? Hur kul är det att se en konsert med playback?
Tänk er det: ett liv där allt är playback.
Men dagböckerna: det är live, det.
Förutom Noréns har Virginia Woolfs och Aleksandra Kollontajs dagböcker publicerats nu i vår. De senaste åren har t ex Kafkas, Torbjörn Säfves, Olof Lagercrantz, Erlanders, Ingmar Bergmans och Sibelius dagböcker givits ut. Jag vill tro att det är en trend. Att vi börjar bli mätta på catwalk-bloggandet och nu vill scanna in hela bilden, inte bara det ängsliga utsnittet.
Det gör mig optimistisk.
TIO: Bodil Malmsten
Jag har läst några av hennes böcker. Mest de med dikter i. Jag är inte hemma ikväll så jag kan inte konsultera bokhyllan ... men en samlingsvolym som heter något i stil med Ett bloss för B.M. och Inte med den eld jag har nu minns jag. Och jag minns att hon kändes som en dammsugare, eller snarare en allting-sugare, och själv satt man bakom det där filtret och fick ta emot det som gick igenom maskinen. En rätt varm blåst av väldigt små partiklar. Men man kände att de där små dammkornen härrörde från något rätt maxat som nu dväljdes inne i apparaten. Och det var väl det som var grejen - att hon blåste ut rätt partiklar.
Jag skriver i dåtid, bara för att det var så länge sedan jag läst något. Men nu ikväll hittade jag hennes blogg och genast satt jag bakom det där filtret igen. Det var små saker som avhandlades, men det kändes som stora. Det kändes gott.
På den tiden jag läste henne bodde hon i Stockholm. Jag träffade henne någon gång, på en fest nånstans, hennes hår var ännu mer orange än på bild. Hon bor i Frankrike nu. Sedan länge, tror jag. Jag visste inte ens att fortfarande skrev. Men det gör hon, uppenbarligen. Både böcker, drama och blogg.
Jag ska ta upp det här med bloggar vid ett senare tillfälle. Jag ska hissa dagbokspublicerandet - till förmån för det dagbokslika bloggandet, som jag finner alltmer svåruthärdligt.
Men Bodil bloggar inte så. Det finns ingen kolla-på-mig-känsla där. Där finns bara den där rösten. Jag vet inte hur sann den är. Men man får lite svindel av den.
Det gör mig optimistisk.
Jag skriver i dåtid, bara för att det var så länge sedan jag läst något. Men nu ikväll hittade jag hennes blogg och genast satt jag bakom det där filtret igen. Det var små saker som avhandlades, men det kändes som stora. Det kändes gott.
På den tiden jag läste henne bodde hon i Stockholm. Jag träffade henne någon gång, på en fest nånstans, hennes hår var ännu mer orange än på bild. Hon bor i Frankrike nu. Sedan länge, tror jag. Jag visste inte ens att fortfarande skrev. Men det gör hon, uppenbarligen. Både böcker, drama och blogg.
Jag ska ta upp det här med bloggar vid ett senare tillfälle. Jag ska hissa dagbokspublicerandet - till förmån för det dagbokslika bloggandet, som jag finner alltmer svåruthärdligt.
Men Bodil bloggar inte så. Det finns ingen kolla-på-mig-känsla där. Där finns bara den där rösten. Jag vet inte hur sann den är. Men man får lite svindel av den.
Det gör mig optimistisk.
NIO: Gud har blivit godare
Många för vårt klot och dess innevånare väsentliga kurvor vek av nedåt på ett minst sagt drastiskt vis under förra århundradet. Vi skaffade oss bisarra vapen och slog världsrekord i antal krigsoffer. Luft, hav och sjöar fördärvades till följd av naiv konsumtion. Klimatförändringar, utbrändhet och en rad andra föga uppmuntrande begrepp såg dagens ljus. Inte särskilt muntert. Men ändå ... jag vill dra en lans för idén om att människan faktiskt utvecklas i positiv riktning.
Jag börjar med Gud.
Bilden av kristendomens Gud är minst sagt splittrad. Föga överraskande, emedan den är tecknad av människor under typ 3500 år, människor som levt i mycket skiftande kontexter. Och håller vi oss till bibeln pratar vi om ett spann på 1500 år.
I de inledande böckerna möter vi en despotisk rackare med klara psykotiska drag. Man får inte se honom i ögonen. Han (för det är otvetydigt tal om en gud av hankön) drar sig inte för att dränka hela mänskligheten och djurligheten när dessa inte skött sig - sånär som på två av varje sort, då. Han testar sina tillbedjares trofasthet genom att låta Fan själv utsätta dem för allsköns fasor. Han straffar "sitt" folks motståndare på ett sätt som skulle göra honom till ett lätt byte för vilken folkmordstribunal som helst. Han uppmanar till gruvligt hämndtagande - öga för öga, fot för fot. Landområden lovas bort till kelgrisar, ursprungsbefolkning fördrivs med svärd. Och så vidare. En elak självupptagen genmanipulerad unge som via terror försöker skaffa sig oinskränkt makt över sandlådan.
Men under resans gång förändras bilden. Via profeterna i slutet av GT till den av Gud utsände Messias i NT. Pysslar han med hämndaktioner? Knappast. Må den som är utan skuld själv kasta den första stenen. Om någon slår dig på ena kinden - vänd upp den andra. Gud älskar alla sina människor och människorna uppmanas försöka göra sammalunda. Gud sörjer för allas behov - oroen er icke för morgondagen.
Företeelsen religion är märklig och intressant - och ofrånkomlig. I alla tider och i alla hörn av världen har människan skapat sig religioner och sedan låtit dem fungera som tröst, förklarare och rättesnöre. Religionen har varit och är ännu ett förödande effektivt verktyg i händerna på människor med maktambitioner, men detta ensamt kan inte förklara dess existens. Religionerna tycks svara mot ett grundläggande behov hos oss människor. Vi vill ha förklaringar, vi vill känna hopp, vi vill lägga tillvarons pussel så att vi får ledtrådar till hur vi bäst förhåller oss till våra liv och varandra.
Det är vi själva som lägger pusslen. Och jag vill se Guds metamorfos i bibeln som ett tydligt indicium på att vi blir allt bättre på det. Vi har kollektivt fattat att det inte är konstruktivt att hugga tungan av den som har förtalat. Att möta våld med våld. Att kräva blind lydnad. Att dela in människor i onda och goda. Och så vidare.
NT skrevs under det första århundradet enligt vår tideräkning. Under de följande 2000 åren har inte människan direkt gått i den senare gudsbildens ledband. Den gammaltestamentliga versionen har figurerat flitigt - korståg, inkvisitioner, häxbränningar. Långsamt tycks vi ändå hinna ikapp bibelns utveckling. Det finns fortfarande små kutryggade själar inom kristenheten (som ölänningen Green, förvirrade Livets-ordare etc ), men den typen är i minoritet, åtminstone här i Sverige. Kvinnoprästmotståndet var länge sedan man hörde något om. Kyrkan kan viga homosexuella. Det finns åtminstone en rikskänd homosexuell präst. Och katolska präster har länge förekommit på rätt sida i kampen mot diktaturer i såväl Östeuropa som i Latinamerika.
Sammanfattningsvis: Det finns hopp om Gud.
Jag börjar med Gud.
Bilden av kristendomens Gud är minst sagt splittrad. Föga överraskande, emedan den är tecknad av människor under typ 3500 år, människor som levt i mycket skiftande kontexter. Och håller vi oss till bibeln pratar vi om ett spann på 1500 år.
I de inledande böckerna möter vi en despotisk rackare med klara psykotiska drag. Man får inte se honom i ögonen. Han (för det är otvetydigt tal om en gud av hankön) drar sig inte för att dränka hela mänskligheten och djurligheten när dessa inte skött sig - sånär som på två av varje sort, då. Han testar sina tillbedjares trofasthet genom att låta Fan själv utsätta dem för allsköns fasor. Han straffar "sitt" folks motståndare på ett sätt som skulle göra honom till ett lätt byte för vilken folkmordstribunal som helst. Han uppmanar till gruvligt hämndtagande - öga för öga, fot för fot. Landområden lovas bort till kelgrisar, ursprungsbefolkning fördrivs med svärd. Och så vidare. En elak självupptagen genmanipulerad unge som via terror försöker skaffa sig oinskränkt makt över sandlådan.
Men under resans gång förändras bilden. Via profeterna i slutet av GT till den av Gud utsände Messias i NT. Pysslar han med hämndaktioner? Knappast. Må den som är utan skuld själv kasta den första stenen. Om någon slår dig på ena kinden - vänd upp den andra. Gud älskar alla sina människor och människorna uppmanas försöka göra sammalunda. Gud sörjer för allas behov - oroen er icke för morgondagen.
Företeelsen religion är märklig och intressant - och ofrånkomlig. I alla tider och i alla hörn av världen har människan skapat sig religioner och sedan låtit dem fungera som tröst, förklarare och rättesnöre. Religionen har varit och är ännu ett förödande effektivt verktyg i händerna på människor med maktambitioner, men detta ensamt kan inte förklara dess existens. Religionerna tycks svara mot ett grundläggande behov hos oss människor. Vi vill ha förklaringar, vi vill känna hopp, vi vill lägga tillvarons pussel så att vi får ledtrådar till hur vi bäst förhåller oss till våra liv och varandra.
Det är vi själva som lägger pusslen. Och jag vill se Guds metamorfos i bibeln som ett tydligt indicium på att vi blir allt bättre på det. Vi har kollektivt fattat att det inte är konstruktivt att hugga tungan av den som har förtalat. Att möta våld med våld. Att kräva blind lydnad. Att dela in människor i onda och goda. Och så vidare.
NT skrevs under det första århundradet enligt vår tideräkning. Under de följande 2000 åren har inte människan direkt gått i den senare gudsbildens ledband. Den gammaltestamentliga versionen har figurerat flitigt - korståg, inkvisitioner, häxbränningar. Långsamt tycks vi ändå hinna ikapp bibelns utveckling. Det finns fortfarande små kutryggade själar inom kristenheten (som ölänningen Green, förvirrade Livets-ordare etc ), men den typen är i minoritet, åtminstone här i Sverige. Kvinnoprästmotståndet var länge sedan man hörde något om. Kyrkan kan viga homosexuella. Det finns åtminstone en rikskänd homosexuell präst. Och katolska präster har länge förekommit på rätt sida i kampen mot diktaturer i såväl Östeuropa som i Latinamerika.
Sammanfattningsvis: Det finns hopp om Gud.
onsdag 9 april 2008
ÅTTA: Filter
Jag gick in i stans mest välsorterade tidningskiosk. Ögnade håglöst igenom hyllorna. Där fanns magasin för mc-sportutövare, rallyåkare, blivande brudpar, modeintresserade män, modeintresserade kvinnor, heminredare, herrgårdsägare, mobiltelefonentusiaster, fotbollsfans, kroppsbyggare, amatörkockar, bilintresserade ... men, som vanligt, inget för mig.
Men så hittade jag Filter. En till formen ganska anspråkslös historia – inget att lägga fram eller sätta upp på väggen som prydnad (en vana som jag f ö har svårt att begripa mig på) – men innehållet är strålande. Långa texter som verkligen får vara långa, även de korta ... Skribenternatycks ha fått både plats och tid att göra uppslaget rättvisa. Ändå känns det snabbfotat, lätt, vigt - allt i positiv betydelse. Ämnesurvalet är mycket brett – en rasande bra intervju med Kerstin Ekman (den handlar om vargar och jag förstår inte vad det är som gör den så driven, så intressant – men det är den), ett långt reportage om en göteborgskrögare, ett fylligt porträtt av en knäckebrödskung och BSS:are och dennes kopplingar till fildelningsrörelsen, en helsida om en svensk professor och en partikelaccellerator … ja, ni hör – brett var ordet. Man får nästan lite renässansfeeling.
Led in mediabruset i en tratt och låt det gå genom ett Filter. Ta hand om guldkornen, förälda dem, ge dem en schysst kontext. Voila – där har du den!
En tidning som tycks vara skriven för mig.
tisdag 1 april 2008
SJU: Bokförlagen räddade romanen?
I väntan på ett tåg från Sthlm central och trött kikande på de därstädes sålda pocketböckerna slog det mig följande:
På åttiotalet trodde många av kultursidornas skribenter att litteraturen var på väg att tyna bort. Man sa i princip att inom något decennium skulle det bara finnas två sorters läsare:
1) blott en försvinnande liten krets som intresserade sig för den allra tyngsta litteraturen och
2) en relativt begränsad skara jönsar som skulle förgylla vardagen med ”tantsnusk” och ”kiosklitteratur”.
Jag var ung och hade just upptäckt romanen och sörjde svårt min samtid. Vad var det för idiotisk epok man levde i? Det gav upphov till nattliga planer: jag skulle, när romanen slutligen dött (vilket jag räknade med skulle ske rätt snart), slå världen med häpnad med just en roman så fröjdefull att den fick såväl tanter i Sibirien som mäklare på Manhattan på knä och litteraturkritikerna att vråla: romanens återkomst!
Men hej vad man bedrog sig.
Nu köper folk Strindberg med kvällstidningarna och alltifrån Stieg Larsson till J-P Sartre i Pressbyrån. Också svårtuggad litteratur går uppenbarligen att både sälja och läsa.
Vad beror det på? Ett stort tryck underifrån - miljontals svenskar som ringer till förlagen och kräver nytryck av Främlingen, Iliaden och En herrgårdssägen? Eller smarta, driftiga och rätt vågade strateger på bokförlagen som utökat pocketutbudet och hittat nya försäljningsställen och lanseringsmetoder?
Jag tror på det senare. Och jag blir nästan stum i tangentbordet när jag tänker på det. Tänk att det kan råda sådan harmoni mellan kapital och ideal.
Trots att bokförlagen sköt mina planer i sank stämmer de mig lätt optimistisk. Hoppas nu att deras självförtroende blivit så stort att de också kan vara lite mer vågade när det gäller debutanter.
Och tänk om företag i andra kulturbranscher kunde tänka på samma sätt: "folk vill ha det som är bra, vi måste bara se till att det blir lättillgängligt och billigt". Vad skulle det får för konsekvenser för till exempel SF och skivbolagen?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
