SEX: Rättvisemärkt kaffe på McDonalds?

Ytterligare en spaning på temat rättvis handel: 658 McDonalds-restauranger i valda delar av USA serverar tydligen rättvisemärkt kaffe. http://www.oxfamamerica.org/newsandpublications/press_releases/archive-2005/press_release.2005-10-27.1826207685

Länken ovan är gammal. Gud give att de inte lagt ner experimentet och att de istället expanderat. Och har inte McD samma sortiment worldwide? Vilket i så fall torde innebära att de kommer att köra rättvisemärkt kaffe också här i Europa?

Här finns onekligen en möjlighet för oss konsumenter, lobbyister, opinionsbildare, aktivister etc att använda vår makt konstruktivt.

En enkel räkneoperation ger följande: McDonalds omsättning i Sverige är ca 4 miljarder kr. Det innebär att var och en av oss spenderar i snitt nästan 400 kr på McD. Betyder ca 7 besök per år. I Europas befolkning: 500 miljoner. Låt säga att de har samma fastfoodvanor som oss och att de dricker kaffe vid två av sju besök. Det ger 1 miljard sålda muggar kaffe. En mugg kräver ca 50 g kaffe. 0,05kg gånger 1 miljard = 50 miljoner kg kaffe per år. Det är lika med hälften av Sveriges totala kaffekonsumtion.

Alltså: Om McDonalds inför rättvisemärkt kaffe på alla sina europeiska restauranger får det samma impact som om hälften av allt kaffe som dricks i Sverige vore rättvisemärkt.

Må det ske.

FEM: Helle Klein snart tillbaka?

När vi ändå är inne på Aftonbladet: Jag håller inte med om allt hon säger, men jag gillar hennes röst. Helle Kleins alltså.

Första gången jag stötte på henne var i ett tv-program, jag minns inte vad det hette men det var en man som helt enkelt porträtterade och intervjuade diverse personer. En av dem var HK. Det kretsade mycket kring att vara socialist/socialdemokrat och troende kristen. Sedan dök hon då och då upp i debatten, etiketterad som ledarskribent på Örebrokuriren (nä, jag mindes inte det - var tvungen att googla). sedan blev hon pol chefred på AB. Och vare sig hon pratar live eller skriver så är rösten densamma: vass och varm, saklig och passionerad, kunnig och med hjärta.

Nu har hon varit ledig ett tag, för att gå klart sin prästutbildning. Jag tycker att det har märkts - hennes relativa frånvaro, alltså. Men nu är hon om jag förstått saken rätt prästvigd och bör därför snart vara tillbaka. Det välkomnar jag!

Jag är inte utövande kristen och jag är väl medveten om allt lidande som åsamkats människor i religioners namn, men jag är ändå av den övertygelsen att den religiösa världen är ... tja, viktig. Att det här klotet skulle bli bra mycket underligare om den inte fanns. För mig fungerar den som - en resonanslåda, kanske. Ekokammare? Äh ... nå, vad jag vill säga är alltså att HK har en schysst balans därvidlag - en balans som jag tror behövs i världen. Och att jag gillar att hon tar sig an det religiösa på allvar - blir präst. Vi hugger ju så lätt till med ett fromt "andlighet" eller "egen tro" när vi tillfrågas om religion. Känns mesigt när man jämför. Ska inte säga så nästa gång.

Hoppas att hon kan stå emot genrekraven i den världsliga/journalistiska/politiska världen, inte bli för lik de gängse ledarskribenterna, de där pajkastarna som försvarar sina respektive partier med samma finess som en 120-kilos Djurgårdare med sju bira i kroppen försvarar sitt lag. Jag tror hon har koll på rågången där. Jag känner mig optimistisk. Jag ska förresten skicka henne en länk hit så att hon påminns.

Här finns Helle Kleins blogg: http://blogg.aftonbladet.se/3

FYRA: Aftonbladets nya kulturchef(er)

Aftonbladet får två nya chefer på kultursidan: Karin Magnusson och Åsa Linderborg. ÅL verkar vara en bra kraft (säger jag utan att ha egentlig koll) och KM tycker jag är smått lysande. Som en Annika Lantz med läsglasögon. Lyssna på hennes radioprogram här.

Minns ni när AB Kultur hade en egen tidning? Det var en, ur läsarsynpunkt, strålande idé. Ekonomiskt antagligen en mindre bra idé - den blev heller inte särskilt långlivad. Men några år fanns den, först som veckotidning, sedan som månadstidning och slutligen på webben (en av de första tidningarna som lades ut där ... förlåt, här). Det fina med bilagan var fr a två saker: 1) mängden god text som publicerades och 2) förmågan att nå ut hyfsat brett. Det var inga färdigtuggade texter, men det krävdes heller inga oerhörda förkunskaper för att via bilagan hålla sig uppdaterad.

Tidningsidén lär inte komma tillbaka. Men kanske ambitionen - att producera mycket kvalitet till många? Jag anar (på lösa grunder, men ändå ...) att KM kan driva verksamheten åt det hållet. Med ÅL som drivankare/garant för att farkosten inte glider FÖR långt in på nöjessidornas farvatten. Jag är optimistisk. Kanske kan jag ånyo hitta ett enkelt sätt att hålla mig kulturuppdaterad på både bredden och djupet?
ab

TRE: Håkan Hellström

Jag är 40+ och går inte längre i taket på grund av en ny platta. Men jag kan fortfarande bli åtminstone ... skitglad, snäll och lite snyggare av att ta mig an ett dussin nya låtar som dessa. ”Försent för edelweiss” är en platta utan ålder av en man utan ålder. En vinglig röst med benhård ryggrad. Jag gillar verkligen det HH gör och sättet han gör det på. Det är på riktigt. Och tänk att han överbevisade alla oss som hissade hans första men också sa att han var en enplatteman, att Känn i ingen sorg var en turlig lyckträff, en produkt av tiden snarare än av honom. Så skönt att man kan ha fel. Nu tror jag att kommer att hålla hela vägen, att han kommer att finnas där de närmsta decennierna som en av de där rösterna som förstärker färgerna i världen – som en Hasse&Tage. Det gör mig riktigt … optimistisk.
ab

TVÅ: Rättvisemärkta kläder i svennebutik

Handeln med rättvisemärkta varor fördubblades i Sverige under 2007. http://www.rattvisemarkt.se/cldoc/494.htm

En orsak är ökad tillgänglighet. Fler och bättre skyltade rättvisa varor på COOP och ICA, typ. Och mest glädjande av allt är att märket har nästlat sig in i andra svennebutiker – t o m i de modestyrda klädaffärerna. Jack & Jones kör med rättvismärkta t-shirts, huvtröjor och jeans!

Måste uppmärksammas och uppmuntras! Handla rättvisemärkta grejer på Jack & Jones! Visa de kommersiella krafterna att det lönar sig att satsa på sådant som kan skapa en annan ekonomisk världsordning än den rådande! Så kan vi göra en verklig skillnad!

Betänk hur det var med de första miljömärkta tvättmedlen – man fick åka till kvällsöppna källarbutiker för att hitta Ecover. Sedan dristade sig några inom kooperationen att pröva samma och liknande märken i sina butiker. Och vi konsumenter valde att visa dem att det var rätt genom att handla där. 10 år senare krävdes det en stor portion envishet för att uppbringa tvättmedel som INTE var åtminstone hyfsat miljövänligt.

Tänk om rättvisemärkta kläder är inne i samma process nu?

ETT: Grupperingarna grumlas

Alla pratar om global uppvärmning numera. Media, politiker, bloggare, tanterna i personalrummet, expediterna på ICA, bilförsäljarna ... vi vill alla vara mest pålästa och agera klokast.

Det är lite kulturrevolution över det. Folket tar över i alternativproffsens rökrutor. Mitt ibland sjalarna och flätorna och de andra nödvändiga attiraljerna: plötsligen, som katter bland hermelinerna, en töntig kille som gillar Idol-Amanda och en kvinnlig 60-årig bonde som spelar Bingo på fredagkvällarna. Jag gillar det. Dels för att det förstås bör innebära miljömässiga vinster, men mest för att det om inte löser upp så i alla fall grumlar till det som står överst på min lista över tillvarons bedrövligheter: Gruppinordnandet.

Vårt behov(?) av att förminska oss till att bli blott en del av ett gäng. Ett kotteri. En krets. En sekt.

Jag får mässlingen ändå inpå själen när jag stöter på folk som viftar med sina gruppmarkerande accessoarer som amerikanska soldater i Irak eller NSF:are på torget i Skövde viftar med sina respektive flaggor. Jag är ingalunda antikollektivist och jag har ingått i såväl fotbollsfansgäng som musikgrupperingar och politiska rörelser. Och jag gillar människor och vill leva bland dem. Men när det blir sådär vi-mot-dom och självgott och helt enkelt utestängande då blir det också innestängande och då kan en i andra sammanhang högst älskvärd småbarnsförälder eller bilist eller djurvän eller fotbollssupporter eller frisör eller villaägare plötsligt få något korkat syrefattigt fascistiskt över sig.

Som sagt: bedrövligt. Jag skulle rent av kunna ta ett par graders höjning av medeltemperaturen om det samtidigt innebar att folk slutade med att uttrycka och etikettera sig själva genom att gå in i grupper.

Jag tror att världen skulle tjäna på den dealen.

Tänk bara: ingen kristen höger i USA och inga USA-hatande terrorister, inga halvadliga jaktsällskap och inga militanta veganer, ingen skattebetalarnas förening, inga Firmor, inga mc-gäng och inga medborgargarden, inga NSF:are och inget AFA, inget Nord och inget Syd. Bara du och jag och Pelle och Marielle och Istvan och Ho-Chi-Lu och Zabibu och alla de andra.

Vilket skönt klot det skulle bli. Vilket skönt klot det KAN bli.

Jag är svagt optimistisk vad gäller detta. Tar jag på mig rätt glasögon (rätt starka måste de vara, men ändå ...) kan jag se en linje från slutet av 70-talet och fram till nu. Då, när jag var femton, då fanns punkare och raggare och syntare och lite hårdrockare. Idag verkar antalet gäng/musikstilar var snudd på fyrsiffrigt. Och det går igen på andra områden: mode, politik (partierna har inte blivit fler men antalet politiskt arbetande organisationer har ökat), design, media, hobbies, religion ... Kanske var detta det enda av värde vi fick med oss av 80-talet och egoismindividualismen (som födde ett alltmer komiskt portföljuniformerat gäng, ungefär som folkmassorna i Life of Brian som skanderar "we're all individuals"): gruppernas begynnande upplösning? För när grupperna blir fler blir de också mindre och svårare att skilja från varandra. Till sist förlorar de sin larviga kraft och kvar står - vi. Och tycker man att det är intressant med människor, då är det ju vi som är intressanta. Vi människor. Inte BARA guden vi tror på, laget vi håller på eller läran vi bekänner oss till.