ETT: Grupperingarna grumlas

Alla pratar om global uppvärmning numera. Media, politiker, bloggare, tanterna i personalrummet, expediterna på ICA, bilförsäljarna ... vi vill alla vara mest pålästa och agera klokast.

Det är lite kulturrevolution över det. Folket tar över i alternativproffsens rökrutor. Mitt ibland sjalarna och flätorna och de andra nödvändiga attiraljerna: plötsligen, som katter bland hermelinerna, en töntig kille som gillar Idol-Amanda och en kvinnlig 60-årig bonde som spelar Bingo på fredagkvällarna. Jag gillar det. Dels för att det förstås bör innebära miljömässiga vinster, men mest för att det om inte löser upp så i alla fall grumlar till det som står överst på min lista över tillvarons bedrövligheter: Gruppinordnandet.

Vårt behov(?) av att förminska oss till att bli blott en del av ett gäng. Ett kotteri. En krets. En sekt.

Jag får mässlingen ändå inpå själen när jag stöter på folk som viftar med sina gruppmarkerande accessoarer som amerikanska soldater i Irak eller NSF:are på torget i Skövde viftar med sina respektive flaggor. Jag är ingalunda antikollektivist och jag har ingått i såväl fotbollsfansgäng som musikgrupperingar och politiska rörelser. Och jag gillar människor och vill leva bland dem. Men när det blir sådär vi-mot-dom och självgott och helt enkelt utestängande då blir det också innestängande och då kan en i andra sammanhang högst älskvärd småbarnsförälder eller bilist eller djurvän eller fotbollssupporter eller frisör eller villaägare plötsligt få något korkat syrefattigt fascistiskt över sig.

Som sagt: bedrövligt. Jag skulle rent av kunna ta ett par graders höjning av medeltemperaturen om det samtidigt innebar att folk slutade med att uttrycka och etikettera sig själva genom att gå in i grupper.

Jag tror att världen skulle tjäna på den dealen.

Tänk bara: ingen kristen höger i USA och inga USA-hatande terrorister, inga halvadliga jaktsällskap och inga militanta veganer, ingen skattebetalarnas förening, inga Firmor, inga mc-gäng och inga medborgargarden, inga NSF:are och inget AFA, inget Nord och inget Syd. Bara du och jag och Pelle och Marielle och Istvan och Ho-Chi-Lu och Zabibu och alla de andra.

Vilket skönt klot det skulle bli. Vilket skönt klot det KAN bli.

Jag är svagt optimistisk vad gäller detta. Tar jag på mig rätt glasögon (rätt starka måste de vara, men ändå ...) kan jag se en linje från slutet av 70-talet och fram till nu. Då, när jag var femton, då fanns punkare och raggare och syntare och lite hårdrockare. Idag verkar antalet gäng/musikstilar var snudd på fyrsiffrigt. Och det går igen på andra områden: mode, politik (partierna har inte blivit fler men antalet politiskt arbetande organisationer har ökat), design, media, hobbies, religion ... Kanske var detta det enda av värde vi fick med oss av 80-talet och egoismindividualismen (som födde ett alltmer komiskt portföljuniformerat gäng, ungefär som folkmassorna i Life of Brian som skanderar "we're all individuals"): gruppernas begynnande upplösning? För när grupperna blir fler blir de också mindre och svårare att skilja från varandra. Till sist förlorar de sin larviga kraft och kvar står - vi. Och tycker man att det är intressant med människor, då är det ju vi som är intressanta. Vi människor. Inte BARA guden vi tror på, laget vi håller på eller läran vi bekänner oss till.