Varför jag letar efter skäl att vara optimistisk? Eftersom jag tycker att det är rätt svårt att finna dem. Förstås. Vilket i sin tur antagligen beror på att jag är för snar till att spana efter brister, halvmesyrer, skönmålningar.
Det är nog rätt synd att jag är det. Jag tror jag går miste om något. Borde väl försöka ändra på det. Bli mer accepterande. Bli mer nöjd.
Samtidigt VILL jag vara kritisk. Jag VILL ha pretentioner (jag har f ö aldrig förstått hur pretentiös/pretto har kunnat bli ett skällsord ... som om motsatsen vore att föredra). Jag vill inte glädjas över något evangelium gällande nån snubbe som kommit för att förändra världen till det bättre om snubben inte kommer att förändra världen till det bättre - utan bara förmår ge sken av det. Vare sig snubben heter Jesus, Obama eller Robert Lind från Kramfors. Jag vill inte se bra skott gå strax utanför. Jag vill inte köpa en glass - och sedan stoppa upp den i näsan. Jag vill inte bara vara NÄSTAN kär.
Nå. Jag slötittade ikväll på klass 9A - ni vet, svt:s skoldokusåpa. Jättetrevligt. Det hade gått bra för dem, ungdomarna. Jag gladdes med dem. Och jag tror på programmets grundidé: det är på människorna det kommer an. Alltså i det här fallet på lärarna (och eleverna förstås, men de fanns ju där innan). Inte i första hand på lokalerna, klassernas storlek, resurserna. Framför allt inte på rätt-att-beslagta-mobiltelefoner-regler (dessa infama rop om hårdare tag - må de nu tystna!). Det är ju egentligen ganska självklart. Ett bra fotbollslag är ett bra fotbollslag eftersom det innehåller bollspelare som tack vare talang, tur och en jävla massa hårt arbete blivit bra bollspelare - inte i första hand för att de har bättre skor eller mer vattengympa.
Nå igen ... Det borde ha gjort mig optimistisk. Men en stor bit av mig förhöll sig skeptisk och distanserad. Eller förblev i alla fall odrabbad. Vilket störde mig. Ungdomarna där i rutan var ju på riktigt, alldeles uppenbart, och det var deras liv det handlade om. Och de var så glada nu, de hade fått så bra resultat på nationella prov och blivit bland de bästa i Sverige. Jag hoppas att det kommer att bära hela vägen för dem. Men jag kan ändå inte känna mig sådär ... med. Kanske är det andra dokusåpor som spökar. Eller bara att det är tv. Kanske kan jag inte fjärma mig från misstanken om att de friserat berättelsen en smula även här.
Jag slog av tv:n och begrundade detta. Och deppade en smula. Funderade på om jag var på väg att bli avtrubbad nånstans. Funderade på att avkritisera mig.
Men sedan läste jag Marcus Birros blogg.
Där fick jag mig till livs en betydligt mindre historia som delvis var på samma tema. Ungdomar som är potentiellt på glid och via någon form av projekt lyfts till en annan nivå. Och DEN historien tog skruv - som en black&decker med dubbla förgasare. Eller en atomdriven korkskruv.
Kort sagt: Birros text stämde mig optimistisk. Den fäste fokus på något vackert. Något som har med människor att göra. Med de där kidsen, med Zlatan, med Birro själv, med Mauro Scocco, med mig, med en skånelärare och en Silja-line-båt-konstruktör ... Läs själva här.
Lite rusig gick jag ut. Rätt varmt, trots tidpunkten. Fuktigt gräs under bara fötter. Inga ambulanser eller brandbilar hördes. En bra kväll i mänskoland.
tisdag 29 april 2008
lördag 26 april 2008
TOLV: Marit Bergman
Kring 1990 kostade en LP-skiva runt 60 spänn. Så kom CD:n. Den fick man pröjsa ca 90 kr för. Man hade viss förståelse för prishöjningen - nya produkter och ny teknik innebär initiala kostnader. Men sedan borde priserna förstås ha sjunkit. Det gjorde de inte. Skivbranschen såg helt enkelt chansen att liksom i lönn dra in 50% mer.
Där, tror jag, grundlades den kris som branschen nu är inne i. Snarare där än när fildelningen satte igång. Vi är helt enkelt inte intresserade av att betala 2oo spänn för en cd - särskilt inte om vi är riktigt intresserade av musik. Vi som är det vill nämligen 1) ha många skivor och 2) upptäcka nya artister genom att köpa deras alster på chans. Och då måste priserna ner.
Det är ju lätt att säga. Men jag tror faktiskt att jag har rätt när jag säger: en cd behöver inte kosta 200 kr. Av tre skäl:
1) Skiftet vinyl > cd skapade en övervinst för bolagen.
2) Om vi inte kräver att ljud och framförande ska vara på absolut topp utan kan hitta andra kvaliteter - då blir det billigare. Vi behöver inte nyttja den mest exklusiva studiotekniken, vi behöver inte lägga ner månader på att sätta ihop tio låtar. Jag nöjer mig definitivt med det, i alla fall när det gäller pop - hur är det med er?
3) Om skivbolagen/artisten nöjer sig med att ge ut musik och inget mer - alltså skippar lanseringar med videos och pr-människor som ser till att låtarna pluggas i radio, etc - och därmed nöjer sig med att försörja ett betydligt mindre antal kontorsmänniskor idag - då borde det också bli billigare. Min bild är alltså att skivbolagen är för stora. Att de kan ha så många anställda/verksamheter bara för att de tar ut ett pris som inte är relevant/gångbart.
Men kanske är det försent för cd:n. Kanske har musikbranschen försuttit chansen att likt bokbranschen förnya sig, kanske är det försent att skapa musikvarianten av pocketboken. Kanske måste det till mer nytänkande än så. Nya koncept för att presentera musik.
Marit Bergman har just gjort det. På hennes hemsida kan man prenumerera på henne. Man får en ny låt i månaden, alternativa versioner och filmklipp, konserter, möjlighet att påverka ett eventuellt kommande album etc. För 85 spänn.
Alltså: i princip ett album, inklusive outtakes och alternativa versioner (som man annars brukar få köpa en box för att få) + en del annat - för mindre än hälften av en vanlig plastinbakad cd. Strålande, om ni frågar mig.
Jag vet inte om det är den optimala modellen. Men den har flera fina poänger - varav den viktigaste är att det handlar om musik från dig till mig, utan mellanhänder. Och att det är så billigt att man som rätt oinitierad men positivt inställd till det Marit gör kan köpa musik av henne utan att behöva välja bort något annat.
Där, tror jag, grundlades den kris som branschen nu är inne i. Snarare där än när fildelningen satte igång. Vi är helt enkelt inte intresserade av att betala 2oo spänn för en cd - särskilt inte om vi är riktigt intresserade av musik. Vi som är det vill nämligen 1) ha många skivor och 2) upptäcka nya artister genom att köpa deras alster på chans. Och då måste priserna ner.
Det är ju lätt att säga. Men jag tror faktiskt att jag har rätt när jag säger: en cd behöver inte kosta 200 kr. Av tre skäl:
1) Skiftet vinyl > cd skapade en övervinst för bolagen.
2) Om vi inte kräver att ljud och framförande ska vara på absolut topp utan kan hitta andra kvaliteter - då blir det billigare. Vi behöver inte nyttja den mest exklusiva studiotekniken, vi behöver inte lägga ner månader på att sätta ihop tio låtar. Jag nöjer mig definitivt med det, i alla fall när det gäller pop - hur är det med er?
3) Om skivbolagen/artisten nöjer sig med att ge ut musik och inget mer - alltså skippar lanseringar med videos och pr-människor som ser till att låtarna pluggas i radio, etc - och därmed nöjer sig med att försörja ett betydligt mindre antal kontorsmänniskor idag - då borde det också bli billigare. Min bild är alltså att skivbolagen är för stora. Att de kan ha så många anställda/verksamheter bara för att de tar ut ett pris som inte är relevant/gångbart.
Men kanske är det försent för cd:n. Kanske har musikbranschen försuttit chansen att likt bokbranschen förnya sig, kanske är det försent att skapa musikvarianten av pocketboken. Kanske måste det till mer nytänkande än så. Nya koncept för att presentera musik.
Marit Bergman har just gjort det. På hennes hemsida kan man prenumerera på henne. Man får en ny låt i månaden, alternativa versioner och filmklipp, konserter, möjlighet att påverka ett eventuellt kommande album etc. För 85 spänn.
Alltså: i princip ett album, inklusive outtakes och alternativa versioner (som man annars brukar få köpa en box för att få) + en del annat - för mindre än hälften av en vanlig plastinbakad cd. Strålande, om ni frågar mig.
Jag vet inte om det är den optimala modellen. Men den har flera fina poänger - varav den viktigaste är att det handlar om musik från dig till mig, utan mellanhänder. Och att det är så billigt att man som rätt oinitierad men positivt inställd till det Marit gör kan köpa musik av henne utan att behöva välja bort något annat.
torsdag 24 april 2008
ELVA: Dagböcker
Det här med bloggar, ja. Jag är ingen storkonsument, men man kan ju inte undgå dem. Särskilt inte sedan jag började med en själv.
Men först detta med dagböcker som publiceras.
Lars Noréns dagbok kommer ju nu i dagarna. Jag vet inte mer om den än det som går att läsa sig till i media. Påstås vara elak. Och det blir det ju lätt om man inte från början haft för avsikt att faktiskt publicera texten.
Det är också poängen med dagboken i bokform. Den är hudnära, icke fotriktig, klumpig och grotesk och intim, sörjig och riktig. "Man ser gårdakvarnar ... men man ser skiten med" som en göteborgare sjöng. Jag tar mig an dagböcker med stor lust. Det är som att läsa den omfångsrika romanen efter att ha sett filmen. Som att byta teleobjektivet mot ett vidvinkeldito. Som att höra outtakes från en bra platta. Allra störst blir effekten förstås när dagboken tillhör någon som man läst romaner eller annat av, men de kan funka som en fond ändå. Här är det. Livet. Inte alls som på Louvren.
Och inte alls som i bloggen.
I bloggarna äter alla spännande och vällagad mat. Köper kloka och fina saker. Renoverar sina hus smakfullt och klokt. Möter intressanta människor på sällsamt trevliga tillställningar. Har många kära vänner. Av olika slag - det gäller att fylla ut rollistan i filmen om sig själv. Eller att lyckas samla på alla filmisarna. Har man problem så är de särskilt intressanta. Och så vidare. Omedvetet eller medvetet markerar man status och ställning, söker man sig in i andras blickfång som en tonårsgrabb på skolgården som just piercat ögonbrynet. Man visar upp den man vill vara, det man vill att livet ska vara. Mänskligt, absolut, men intressant? Näe. Allvarligt talat - hur kul är det att titta på retuscherade bilder? Hur kul skulle det vara att se en fotbollsmatch där alla felpass i efterhand korrigerats? Hur skulle en skolklass tonåringar se ut om alla såg ut som dom ville? Hur kul är det att se en konsert med playback?
Tänk er det: ett liv där allt är playback.
Men dagböckerna: det är live, det.
Förutom Noréns har Virginia Woolfs och Aleksandra Kollontajs dagböcker publicerats nu i vår. De senaste åren har t ex Kafkas, Torbjörn Säfves, Olof Lagercrantz, Erlanders, Ingmar Bergmans och Sibelius dagböcker givits ut. Jag vill tro att det är en trend. Att vi börjar bli mätta på catwalk-bloggandet och nu vill scanna in hela bilden, inte bara det ängsliga utsnittet.
Det gör mig optimistisk.
Men först detta med dagböcker som publiceras.
Lars Noréns dagbok kommer ju nu i dagarna. Jag vet inte mer om den än det som går att läsa sig till i media. Påstås vara elak. Och det blir det ju lätt om man inte från början haft för avsikt att faktiskt publicera texten.
Det är också poängen med dagboken i bokform. Den är hudnära, icke fotriktig, klumpig och grotesk och intim, sörjig och riktig. "Man ser gårdakvarnar ... men man ser skiten med" som en göteborgare sjöng. Jag tar mig an dagböcker med stor lust. Det är som att läsa den omfångsrika romanen efter att ha sett filmen. Som att byta teleobjektivet mot ett vidvinkeldito. Som att höra outtakes från en bra platta. Allra störst blir effekten förstås när dagboken tillhör någon som man läst romaner eller annat av, men de kan funka som en fond ändå. Här är det. Livet. Inte alls som på Louvren.
Och inte alls som i bloggen.
I bloggarna äter alla spännande och vällagad mat. Köper kloka och fina saker. Renoverar sina hus smakfullt och klokt. Möter intressanta människor på sällsamt trevliga tillställningar. Har många kära vänner. Av olika slag - det gäller att fylla ut rollistan i filmen om sig själv. Eller att lyckas samla på alla filmisarna. Har man problem så är de särskilt intressanta. Och så vidare. Omedvetet eller medvetet markerar man status och ställning, söker man sig in i andras blickfång som en tonårsgrabb på skolgården som just piercat ögonbrynet. Man visar upp den man vill vara, det man vill att livet ska vara. Mänskligt, absolut, men intressant? Näe. Allvarligt talat - hur kul är det att titta på retuscherade bilder? Hur kul skulle det vara att se en fotbollsmatch där alla felpass i efterhand korrigerats? Hur skulle en skolklass tonåringar se ut om alla såg ut som dom ville? Hur kul är det att se en konsert med playback?
Tänk er det: ett liv där allt är playback.
Men dagböckerna: det är live, det.
Förutom Noréns har Virginia Woolfs och Aleksandra Kollontajs dagböcker publicerats nu i vår. De senaste åren har t ex Kafkas, Torbjörn Säfves, Olof Lagercrantz, Erlanders, Ingmar Bergmans och Sibelius dagböcker givits ut. Jag vill tro att det är en trend. Att vi börjar bli mätta på catwalk-bloggandet och nu vill scanna in hela bilden, inte bara det ängsliga utsnittet.
Det gör mig optimistisk.
TIO: Bodil Malmsten
Jag har läst några av hennes böcker. Mest de med dikter i. Jag är inte hemma ikväll så jag kan inte konsultera bokhyllan ... men en samlingsvolym som heter något i stil med Ett bloss för B.M. och Inte med den eld jag har nu minns jag. Och jag minns att hon kändes som en dammsugare, eller snarare en allting-sugare, och själv satt man bakom det där filtret och fick ta emot det som gick igenom maskinen. En rätt varm blåst av väldigt små partiklar. Men man kände att de där små dammkornen härrörde från något rätt maxat som nu dväljdes inne i apparaten. Och det var väl det som var grejen - att hon blåste ut rätt partiklar.
Jag skriver i dåtid, bara för att det var så länge sedan jag läst något. Men nu ikväll hittade jag hennes blogg och genast satt jag bakom det där filtret igen. Det var små saker som avhandlades, men det kändes som stora. Det kändes gott.
På den tiden jag läste henne bodde hon i Stockholm. Jag träffade henne någon gång, på en fest nånstans, hennes hår var ännu mer orange än på bild. Hon bor i Frankrike nu. Sedan länge, tror jag. Jag visste inte ens att fortfarande skrev. Men det gör hon, uppenbarligen. Både böcker, drama och blogg.
Jag ska ta upp det här med bloggar vid ett senare tillfälle. Jag ska hissa dagbokspublicerandet - till förmån för det dagbokslika bloggandet, som jag finner alltmer svåruthärdligt.
Men Bodil bloggar inte så. Det finns ingen kolla-på-mig-känsla där. Där finns bara den där rösten. Jag vet inte hur sann den är. Men man får lite svindel av den.
Det gör mig optimistisk.
Jag skriver i dåtid, bara för att det var så länge sedan jag läst något. Men nu ikväll hittade jag hennes blogg och genast satt jag bakom det där filtret igen. Det var små saker som avhandlades, men det kändes som stora. Det kändes gott.
På den tiden jag läste henne bodde hon i Stockholm. Jag träffade henne någon gång, på en fest nånstans, hennes hår var ännu mer orange än på bild. Hon bor i Frankrike nu. Sedan länge, tror jag. Jag visste inte ens att fortfarande skrev. Men det gör hon, uppenbarligen. Både böcker, drama och blogg.
Jag ska ta upp det här med bloggar vid ett senare tillfälle. Jag ska hissa dagbokspublicerandet - till förmån för det dagbokslika bloggandet, som jag finner alltmer svåruthärdligt.
Men Bodil bloggar inte så. Det finns ingen kolla-på-mig-känsla där. Där finns bara den där rösten. Jag vet inte hur sann den är. Men man får lite svindel av den.
Det gör mig optimistisk.
NIO: Gud har blivit godare
Många för vårt klot och dess innevånare väsentliga kurvor vek av nedåt på ett minst sagt drastiskt vis under förra århundradet. Vi skaffade oss bisarra vapen och slog världsrekord i antal krigsoffer. Luft, hav och sjöar fördärvades till följd av naiv konsumtion. Klimatförändringar, utbrändhet och en rad andra föga uppmuntrande begrepp såg dagens ljus. Inte särskilt muntert. Men ändå ... jag vill dra en lans för idén om att människan faktiskt utvecklas i positiv riktning.
Jag börjar med Gud.
Bilden av kristendomens Gud är minst sagt splittrad. Föga överraskande, emedan den är tecknad av människor under typ 3500 år, människor som levt i mycket skiftande kontexter. Och håller vi oss till bibeln pratar vi om ett spann på 1500 år.
I de inledande böckerna möter vi en despotisk rackare med klara psykotiska drag. Man får inte se honom i ögonen. Han (för det är otvetydigt tal om en gud av hankön) drar sig inte för att dränka hela mänskligheten och djurligheten när dessa inte skött sig - sånär som på två av varje sort, då. Han testar sina tillbedjares trofasthet genom att låta Fan själv utsätta dem för allsköns fasor. Han straffar "sitt" folks motståndare på ett sätt som skulle göra honom till ett lätt byte för vilken folkmordstribunal som helst. Han uppmanar till gruvligt hämndtagande - öga för öga, fot för fot. Landområden lovas bort till kelgrisar, ursprungsbefolkning fördrivs med svärd. Och så vidare. En elak självupptagen genmanipulerad unge som via terror försöker skaffa sig oinskränkt makt över sandlådan.
Men under resans gång förändras bilden. Via profeterna i slutet av GT till den av Gud utsände Messias i NT. Pysslar han med hämndaktioner? Knappast. Må den som är utan skuld själv kasta den första stenen. Om någon slår dig på ena kinden - vänd upp den andra. Gud älskar alla sina människor och människorna uppmanas försöka göra sammalunda. Gud sörjer för allas behov - oroen er icke för morgondagen.
Företeelsen religion är märklig och intressant - och ofrånkomlig. I alla tider och i alla hörn av världen har människan skapat sig religioner och sedan låtit dem fungera som tröst, förklarare och rättesnöre. Religionen har varit och är ännu ett förödande effektivt verktyg i händerna på människor med maktambitioner, men detta ensamt kan inte förklara dess existens. Religionerna tycks svara mot ett grundläggande behov hos oss människor. Vi vill ha förklaringar, vi vill känna hopp, vi vill lägga tillvarons pussel så att vi får ledtrådar till hur vi bäst förhåller oss till våra liv och varandra.
Det är vi själva som lägger pusslen. Och jag vill se Guds metamorfos i bibeln som ett tydligt indicium på att vi blir allt bättre på det. Vi har kollektivt fattat att det inte är konstruktivt att hugga tungan av den som har förtalat. Att möta våld med våld. Att kräva blind lydnad. Att dela in människor i onda och goda. Och så vidare.
NT skrevs under det första århundradet enligt vår tideräkning. Under de följande 2000 åren har inte människan direkt gått i den senare gudsbildens ledband. Den gammaltestamentliga versionen har figurerat flitigt - korståg, inkvisitioner, häxbränningar. Långsamt tycks vi ändå hinna ikapp bibelns utveckling. Det finns fortfarande små kutryggade själar inom kristenheten (som ölänningen Green, förvirrade Livets-ordare etc ), men den typen är i minoritet, åtminstone här i Sverige. Kvinnoprästmotståndet var länge sedan man hörde något om. Kyrkan kan viga homosexuella. Det finns åtminstone en rikskänd homosexuell präst. Och katolska präster har länge förekommit på rätt sida i kampen mot diktaturer i såväl Östeuropa som i Latinamerika.
Sammanfattningsvis: Det finns hopp om Gud.
Jag börjar med Gud.
Bilden av kristendomens Gud är minst sagt splittrad. Föga överraskande, emedan den är tecknad av människor under typ 3500 år, människor som levt i mycket skiftande kontexter. Och håller vi oss till bibeln pratar vi om ett spann på 1500 år.
I de inledande böckerna möter vi en despotisk rackare med klara psykotiska drag. Man får inte se honom i ögonen. Han (för det är otvetydigt tal om en gud av hankön) drar sig inte för att dränka hela mänskligheten och djurligheten när dessa inte skött sig - sånär som på två av varje sort, då. Han testar sina tillbedjares trofasthet genom att låta Fan själv utsätta dem för allsköns fasor. Han straffar "sitt" folks motståndare på ett sätt som skulle göra honom till ett lätt byte för vilken folkmordstribunal som helst. Han uppmanar till gruvligt hämndtagande - öga för öga, fot för fot. Landområden lovas bort till kelgrisar, ursprungsbefolkning fördrivs med svärd. Och så vidare. En elak självupptagen genmanipulerad unge som via terror försöker skaffa sig oinskränkt makt över sandlådan.
Men under resans gång förändras bilden. Via profeterna i slutet av GT till den av Gud utsände Messias i NT. Pysslar han med hämndaktioner? Knappast. Må den som är utan skuld själv kasta den första stenen. Om någon slår dig på ena kinden - vänd upp den andra. Gud älskar alla sina människor och människorna uppmanas försöka göra sammalunda. Gud sörjer för allas behov - oroen er icke för morgondagen.
Företeelsen religion är märklig och intressant - och ofrånkomlig. I alla tider och i alla hörn av världen har människan skapat sig religioner och sedan låtit dem fungera som tröst, förklarare och rättesnöre. Religionen har varit och är ännu ett förödande effektivt verktyg i händerna på människor med maktambitioner, men detta ensamt kan inte förklara dess existens. Religionerna tycks svara mot ett grundläggande behov hos oss människor. Vi vill ha förklaringar, vi vill känna hopp, vi vill lägga tillvarons pussel så att vi får ledtrådar till hur vi bäst förhåller oss till våra liv och varandra.
Det är vi själva som lägger pusslen. Och jag vill se Guds metamorfos i bibeln som ett tydligt indicium på att vi blir allt bättre på det. Vi har kollektivt fattat att det inte är konstruktivt att hugga tungan av den som har förtalat. Att möta våld med våld. Att kräva blind lydnad. Att dela in människor i onda och goda. Och så vidare.
NT skrevs under det första århundradet enligt vår tideräkning. Under de följande 2000 åren har inte människan direkt gått i den senare gudsbildens ledband. Den gammaltestamentliga versionen har figurerat flitigt - korståg, inkvisitioner, häxbränningar. Långsamt tycks vi ändå hinna ikapp bibelns utveckling. Det finns fortfarande små kutryggade själar inom kristenheten (som ölänningen Green, förvirrade Livets-ordare etc ), men den typen är i minoritet, åtminstone här i Sverige. Kvinnoprästmotståndet var länge sedan man hörde något om. Kyrkan kan viga homosexuella. Det finns åtminstone en rikskänd homosexuell präst. Och katolska präster har länge förekommit på rätt sida i kampen mot diktaturer i såväl Östeuropa som i Latinamerika.
Sammanfattningsvis: Det finns hopp om Gud.
onsdag 9 april 2008
ÅTTA: Filter
Jag gick in i stans mest välsorterade tidningskiosk. Ögnade håglöst igenom hyllorna. Där fanns magasin för mc-sportutövare, rallyåkare, blivande brudpar, modeintresserade män, modeintresserade kvinnor, heminredare, herrgårdsägare, mobiltelefonentusiaster, fotbollsfans, kroppsbyggare, amatörkockar, bilintresserade ... men, som vanligt, inget för mig.
Men så hittade jag Filter. En till formen ganska anspråkslös historia – inget att lägga fram eller sätta upp på väggen som prydnad (en vana som jag f ö har svårt att begripa mig på) – men innehållet är strålande. Långa texter som verkligen får vara långa, även de korta ... Skribenternatycks ha fått både plats och tid att göra uppslaget rättvisa. Ändå känns det snabbfotat, lätt, vigt - allt i positiv betydelse. Ämnesurvalet är mycket brett – en rasande bra intervju med Kerstin Ekman (den handlar om vargar och jag förstår inte vad det är som gör den så driven, så intressant – men det är den), ett långt reportage om en göteborgskrögare, ett fylligt porträtt av en knäckebrödskung och BSS:are och dennes kopplingar till fildelningsrörelsen, en helsida om en svensk professor och en partikelaccellerator … ja, ni hör – brett var ordet. Man får nästan lite renässansfeeling.
Led in mediabruset i en tratt och låt det gå genom ett Filter. Ta hand om guldkornen, förälda dem, ge dem en schysst kontext. Voila – där har du den!
En tidning som tycks vara skriven för mig.
tisdag 1 april 2008
SJU: Bokförlagen räddade romanen?
I väntan på ett tåg från Sthlm central och trött kikande på de därstädes sålda pocketböckerna slog det mig följande:
På åttiotalet trodde många av kultursidornas skribenter att litteraturen var på väg att tyna bort. Man sa i princip att inom något decennium skulle det bara finnas två sorters läsare:
1) blott en försvinnande liten krets som intresserade sig för den allra tyngsta litteraturen och
2) en relativt begränsad skara jönsar som skulle förgylla vardagen med ”tantsnusk” och ”kiosklitteratur”.
Jag var ung och hade just upptäckt romanen och sörjde svårt min samtid. Vad var det för idiotisk epok man levde i? Det gav upphov till nattliga planer: jag skulle, när romanen slutligen dött (vilket jag räknade med skulle ske rätt snart), slå världen med häpnad med just en roman så fröjdefull att den fick såväl tanter i Sibirien som mäklare på Manhattan på knä och litteraturkritikerna att vråla: romanens återkomst!
Men hej vad man bedrog sig.
Nu köper folk Strindberg med kvällstidningarna och alltifrån Stieg Larsson till J-P Sartre i Pressbyrån. Också svårtuggad litteratur går uppenbarligen att både sälja och läsa.
Vad beror det på? Ett stort tryck underifrån - miljontals svenskar som ringer till förlagen och kräver nytryck av Främlingen, Iliaden och En herrgårdssägen? Eller smarta, driftiga och rätt vågade strateger på bokförlagen som utökat pocketutbudet och hittat nya försäljningsställen och lanseringsmetoder?
Jag tror på det senare. Och jag blir nästan stum i tangentbordet när jag tänker på det. Tänk att det kan råda sådan harmoni mellan kapital och ideal.
Trots att bokförlagen sköt mina planer i sank stämmer de mig lätt optimistisk. Hoppas nu att deras självförtroende blivit så stort att de också kan vara lite mer vågade när det gäller debutanter.
Och tänk om företag i andra kulturbranscher kunde tänka på samma sätt: "folk vill ha det som är bra, vi måste bara se till att det blir lättillgängligt och billigt". Vad skulle det får för konsekvenser för till exempel SF och skivbolagen?
söndag 30 mars 2008
SEX: Rättvisemärkt kaffe på McDonalds?
Ytterligare en spaning på temat rättvis handel: 658 McDonalds-restauranger i valda delar av USA serverar tydligen rättvisemärkt kaffe. http://www.oxfamamerica.org/newsandpublications/press_releases/archive-2005/press_release.2005-10-27.1826207685
Länken ovan är gammal. Gud give att de inte lagt ner experimentet och att de istället expanderat. Och har inte McD samma sortiment worldwide? Vilket i så fall torde innebära att de kommer att köra rättvisemärkt kaffe också här i Europa?
Här finns onekligen en möjlighet för oss konsumenter, lobbyister, opinionsbildare, aktivister etc att använda vår makt konstruktivt.
En enkel räkneoperation ger följande: McDonalds omsättning i Sverige är ca 4 miljarder kr. Det innebär att var och en av oss spenderar i snitt nästan 400 kr på McD. Betyder ca 7 besök per år. I Europas befolkning: 500 miljoner. Låt säga att de har samma fastfoodvanor som oss och att de dricker kaffe vid två av sju besök. Det ger 1 miljard sålda muggar kaffe. En mugg kräver ca 50 g kaffe. 0,05kg gånger 1 miljard = 50 miljoner kg kaffe per år. Det är lika med hälften av Sveriges totala kaffekonsumtion.
Alltså: Om McDonalds inför rättvisemärkt kaffe på alla sina europeiska restauranger får det samma impact som om hälften av allt kaffe som dricks i Sverige vore rättvisemärkt.
Må det ske.
FEM: Helle Klein snart tillbaka?
När vi ändå är inne på Aftonbladet: Jag håller inte med om allt hon säger, men jag gillar hennes röst. Helle Kleins alltså.
Första gången jag stötte på henne var i ett tv-program, jag minns inte vad det hette men det var en man som helt enkelt porträtterade och intervjuade diverse personer. En av dem var HK. Det kretsade mycket kring att vara socialist/socialdemokrat och troende kristen. Sedan dök hon då och då upp i debatten, etiketterad som ledarskribent på Örebrokuriren (nä, jag mindes inte det - var tvungen att googla). sedan blev hon pol chefred på AB. Och vare sig hon pratar live eller skriver så är rösten densamma: vass och varm, saklig och passionerad, kunnig och med hjärta.
Nu har hon varit ledig ett tag, för att gå klart sin prästutbildning. Jag tycker att det har märkts - hennes relativa frånvaro, alltså. Men nu är hon om jag förstått saken rätt prästvigd och bör därför snart vara tillbaka. Det välkomnar jag!
Jag är inte utövande kristen och jag är väl medveten om allt lidande som åsamkats människor i religioners namn, men jag är ändå av den övertygelsen att den religiösa världen är ... tja, viktig. Att det här klotet skulle bli bra mycket underligare om den inte fanns. För mig fungerar den som - en resonanslåda, kanske. Ekokammare? Äh ... nå, vad jag vill säga är alltså att HK har en schysst balans därvidlag - en balans som jag tror behövs i världen. Och att jag gillar att hon tar sig an det religiösa på allvar - blir präst. Vi hugger ju så lätt till med ett fromt "andlighet" eller "egen tro" när vi tillfrågas om religion. Känns mesigt när man jämför. Ska inte säga så nästa gång.
Hoppas att hon kan stå emot genrekraven i den världsliga/journalistiska/politiska världen, inte bli för lik de gängse ledarskribenterna, de där pajkastarna som försvarar sina respektive partier med samma finess som en 120-kilos Djurgårdare med sju bira i kroppen försvarar sitt lag. Jag tror hon har koll på rågången där. Jag känner mig optimistisk. Jag ska förresten skicka henne en länk hit så att hon påminns.
Här finns Helle Kleins blogg: http://blogg.aftonbladet.se/3
Första gången jag stötte på henne var i ett tv-program, jag minns inte vad det hette men det var en man som helt enkelt porträtterade och intervjuade diverse personer. En av dem var HK. Det kretsade mycket kring att vara socialist/socialdemokrat och troende kristen. Sedan dök hon då och då upp i debatten, etiketterad som ledarskribent på Örebrokuriren (nä, jag mindes inte det - var tvungen att googla). sedan blev hon pol chefred på AB. Och vare sig hon pratar live eller skriver så är rösten densamma: vass och varm, saklig och passionerad, kunnig och med hjärta.
Nu har hon varit ledig ett tag, för att gå klart sin prästutbildning. Jag tycker att det har märkts - hennes relativa frånvaro, alltså. Men nu är hon om jag förstått saken rätt prästvigd och bör därför snart vara tillbaka. Det välkomnar jag!
Jag är inte utövande kristen och jag är väl medveten om allt lidande som åsamkats människor i religioners namn, men jag är ändå av den övertygelsen att den religiösa världen är ... tja, viktig. Att det här klotet skulle bli bra mycket underligare om den inte fanns. För mig fungerar den som - en resonanslåda, kanske. Ekokammare? Äh ... nå, vad jag vill säga är alltså att HK har en schysst balans därvidlag - en balans som jag tror behövs i världen. Och att jag gillar att hon tar sig an det religiösa på allvar - blir präst. Vi hugger ju så lätt till med ett fromt "andlighet" eller "egen tro" när vi tillfrågas om religion. Känns mesigt när man jämför. Ska inte säga så nästa gång.
Hoppas att hon kan stå emot genrekraven i den världsliga/journalistiska/politiska världen, inte bli för lik de gängse ledarskribenterna, de där pajkastarna som försvarar sina respektive partier med samma finess som en 120-kilos Djurgårdare med sju bira i kroppen försvarar sitt lag. Jag tror hon har koll på rågången där. Jag känner mig optimistisk. Jag ska förresten skicka henne en länk hit så att hon påminns.
Här finns Helle Kleins blogg: http://blogg.aftonbladet.se/3
FYRA: Aftonbladets nya kulturchef(er)
Aftonbladet får två nya chefer på kultursidan: Karin Magnusson och Åsa Linderborg. ÅL verkar vara en bra kraft (säger jag utan att ha egentlig koll) och KM tycker jag är smått lysande. Som en Annika Lantz med läsglasögon. Lyssna på hennes radioprogram här.
Minns ni när AB Kultur hade en egen tidning? Det var en, ur läsarsynpunkt, strålande idé. Ekonomiskt antagligen en mindre bra idé - den blev heller inte särskilt långlivad. Men några år fanns den, först som veckotidning, sedan som månadstidning och slutligen på webben (en av de första tidningarna som lades ut där ... förlåt, här). Det fina med bilagan var fr a två saker: 1) mängden god text som publicerades och 2) förmågan att nå ut hyfsat brett. Det var inga färdigtuggade texter, men det krävdes heller inga oerhörda förkunskaper för att via bilagan hålla sig uppdaterad.
Tidningsidén lär inte komma tillbaka. Men kanske ambitionen - att producera mycket kvalitet till många? Jag anar (på lösa grunder, men ändå ...) att KM kan driva verksamheten åt det hållet. Med ÅL som drivankare/garant för att farkosten inte glider FÖR långt in på nöjessidornas farvatten. Jag är optimistisk. Kanske kan jag ånyo hitta ett enkelt sätt att hålla mig kulturuppdaterad på både bredden och djupet?
ab
Minns ni när AB Kultur hade en egen tidning? Det var en, ur läsarsynpunkt, strålande idé. Ekonomiskt antagligen en mindre bra idé - den blev heller inte särskilt långlivad. Men några år fanns den, först som veckotidning, sedan som månadstidning och slutligen på webben (en av de första tidningarna som lades ut där ... förlåt, här). Det fina med bilagan var fr a två saker: 1) mängden god text som publicerades och 2) förmågan att nå ut hyfsat brett. Det var inga färdigtuggade texter, men det krävdes heller inga oerhörda förkunskaper för att via bilagan hålla sig uppdaterad.
Tidningsidén lär inte komma tillbaka. Men kanske ambitionen - att producera mycket kvalitet till många? Jag anar (på lösa grunder, men ändå ...) att KM kan driva verksamheten åt det hållet. Med ÅL som drivankare/garant för att farkosten inte glider FÖR långt in på nöjessidornas farvatten. Jag är optimistisk. Kanske kan jag ånyo hitta ett enkelt sätt att hålla mig kulturuppdaterad på både bredden och djupet?
ab
fredag 28 mars 2008
TRE: Håkan Hellström
Jag är 40+ och går inte längre i taket på grund av en ny platta. Men jag kan fortfarande bli åtminstone ... skitglad, snäll och lite snyggare av att ta mig an ett dussin nya låtar som dessa. ”Försent för edelweiss” är en platta utan ålder av en man utan ålder. En vinglig röst med benhård ryggrad. Jag gillar verkligen det HH gör och sättet han gör det på. Det är på riktigt. Och tänk att han överbevisade alla oss som hissade hans första men också sa att han var en enplatteman, att Känn i ingen sorg var en turlig lyckträff, en produkt av tiden snarare än av honom. Så skönt att man kan ha fel. Nu tror jag att kommer att hålla hela vägen, att han kommer att finnas där de närmsta decennierna som en av de där rösterna som förstärker färgerna i världen – som en Hasse&Tage. Det gör mig riktigt … optimistisk.
ab
ab
torsdag 27 mars 2008
TVÅ: Rättvisemärkta kläder i svennebutik
Handeln med rättvisemärkta varor fördubblades i Sverige under 2007. http://www.rattvisemarkt.se/cldoc/494.htm
En orsak är ökad tillgänglighet. Fler och bättre skyltade rättvisa varor på COOP och ICA, typ. Och mest glädjande av allt är att märket har nästlat sig in i andra svennebutiker – t o m i de modestyrda klädaffärerna. Jack & Jones kör med rättvismärkta t-shirts, huvtröjor och jeans!
Måste uppmärksammas och uppmuntras! Handla rättvisemärkta grejer på Jack & Jones! Visa de kommersiella krafterna att det lönar sig att satsa på sådant som kan skapa en annan ekonomisk världsordning än den rådande! Så kan vi göra en verklig skillnad!
Betänk hur det var med de första miljömärkta tvättmedlen – man fick åka till kvällsöppna källarbutiker för att hitta Ecover. Sedan dristade sig några inom kooperationen att pröva samma och liknande märken i sina butiker. Och vi konsumenter valde att visa dem att det var rätt genom att handla där. 10 år senare krävdes det en stor portion envishet för att uppbringa tvättmedel som INTE var åtminstone hyfsat miljövänligt.
Tänk om rättvisemärkta kläder är inne i samma process nu?
onsdag 26 mars 2008
ETT: Grupperingarna grumlas
Alla pratar om global uppvärmning numera. Media, politiker, bloggare, tanterna i personalrummet, expediterna på ICA, bilförsäljarna ... vi vill alla vara mest pålästa och agera klokast.
Det är lite kulturrevolution över det. Folket tar över i alternativproffsens rökrutor. Mitt ibland sjalarna och flätorna och de andra nödvändiga attiraljerna: plötsligen, som katter bland hermelinerna, en töntig kille som gillar Idol-Amanda och en kvinnlig 60-årig bonde som spelar Bingo på fredagkvällarna. Jag gillar det. Dels för att det förstås bör innebära miljömässiga vinster, men mest för att det om inte löser upp så i alla fall grumlar till det som står överst på min lista över tillvarons bedrövligheter: Gruppinordnandet.
Vårt behov(?) av att förminska oss till att bli blott en del av ett gäng. Ett kotteri. En krets. En sekt.
Jag får mässlingen ändå inpå själen när jag stöter på folk som viftar med sina gruppmarkerande accessoarer som amerikanska soldater i Irak eller NSF:are på torget i Skövde viftar med sina respektive flaggor. Jag är ingalunda antikollektivist och jag har ingått i såväl fotbollsfansgäng som musikgrupperingar och politiska rörelser. Och jag gillar människor och vill leva bland dem. Men när det blir sådär vi-mot-dom och självgott och helt enkelt utestängande då blir det också innestängande och då kan en i andra sammanhang högst älskvärd småbarnsförälder eller bilist eller djurvän eller fotbollssupporter eller frisör eller villaägare plötsligt få något korkat syrefattigt fascistiskt över sig.
Som sagt: bedrövligt. Jag skulle rent av kunna ta ett par graders höjning av medeltemperaturen om det samtidigt innebar att folk slutade med att uttrycka och etikettera sig själva genom att gå in i grupper.
Jag tror att världen skulle tjäna på den dealen.
Tänk bara: ingen kristen höger i USA och inga USA-hatande terrorister, inga halvadliga jaktsällskap och inga militanta veganer, ingen skattebetalarnas förening, inga Firmor, inga mc-gäng och inga medborgargarden, inga NSF:are och inget AFA, inget Nord och inget Syd. Bara du och jag och Pelle och Marielle och Istvan och Ho-Chi-Lu och Zabibu och alla de andra.
Vilket skönt klot det skulle bli. Vilket skönt klot det KAN bli.
Jag är svagt optimistisk vad gäller detta. Tar jag på mig rätt glasögon (rätt starka måste de vara, men ändå ...) kan jag se en linje från slutet av 70-talet och fram till nu. Då, när jag var femton, då fanns punkare och raggare och syntare och lite hårdrockare. Idag verkar antalet gäng/musikstilar var snudd på fyrsiffrigt. Och det går igen på andra områden: mode, politik (partierna har inte blivit fler men antalet politiskt arbetande organisationer har ökat), design, media, hobbies, religion ... Kanske var detta det enda av värde vi fick med oss av 80-talet och egoismindividualismen (som födde ett alltmer komiskt portföljuniformerat gäng, ungefär som folkmassorna i Life of Brian som skanderar "we're all individuals"): gruppernas begynnande upplösning? För när grupperna blir fler blir de också mindre och svårare att skilja från varandra. Till sist förlorar de sin larviga kraft och kvar står - vi. Och tycker man att det är intressant med människor, då är det ju vi som är intressanta. Vi människor. Inte BARA guden vi tror på, laget vi håller på eller läran vi bekänner oss till.
Det är lite kulturrevolution över det. Folket tar över i alternativproffsens rökrutor. Mitt ibland sjalarna och flätorna och de andra nödvändiga attiraljerna: plötsligen, som katter bland hermelinerna, en töntig kille som gillar Idol-Amanda och en kvinnlig 60-årig bonde som spelar Bingo på fredagkvällarna. Jag gillar det. Dels för att det förstås bör innebära miljömässiga vinster, men mest för att det om inte löser upp så i alla fall grumlar till det som står överst på min lista över tillvarons bedrövligheter: Gruppinordnandet.
Vårt behov(?) av att förminska oss till att bli blott en del av ett gäng. Ett kotteri. En krets. En sekt.
Jag får mässlingen ändå inpå själen när jag stöter på folk som viftar med sina gruppmarkerande accessoarer som amerikanska soldater i Irak eller NSF:are på torget i Skövde viftar med sina respektive flaggor. Jag är ingalunda antikollektivist och jag har ingått i såväl fotbollsfansgäng som musikgrupperingar och politiska rörelser. Och jag gillar människor och vill leva bland dem. Men när det blir sådär vi-mot-dom och självgott och helt enkelt utestängande då blir det också innestängande och då kan en i andra sammanhang högst älskvärd småbarnsförälder eller bilist eller djurvän eller fotbollssupporter eller frisör eller villaägare plötsligt få något korkat syrefattigt fascistiskt över sig.
Som sagt: bedrövligt. Jag skulle rent av kunna ta ett par graders höjning av medeltemperaturen om det samtidigt innebar att folk slutade med att uttrycka och etikettera sig själva genom att gå in i grupper.
Jag tror att världen skulle tjäna på den dealen.
Tänk bara: ingen kristen höger i USA och inga USA-hatande terrorister, inga halvadliga jaktsällskap och inga militanta veganer, ingen skattebetalarnas förening, inga Firmor, inga mc-gäng och inga medborgargarden, inga NSF:are och inget AFA, inget Nord och inget Syd. Bara du och jag och Pelle och Marielle och Istvan och Ho-Chi-Lu och Zabibu och alla de andra.
Vilket skönt klot det skulle bli. Vilket skönt klot det KAN bli.
Jag är svagt optimistisk vad gäller detta. Tar jag på mig rätt glasögon (rätt starka måste de vara, men ändå ...) kan jag se en linje från slutet av 70-talet och fram till nu. Då, när jag var femton, då fanns punkare och raggare och syntare och lite hårdrockare. Idag verkar antalet gäng/musikstilar var snudd på fyrsiffrigt. Och det går igen på andra områden: mode, politik (partierna har inte blivit fler men antalet politiskt arbetande organisationer har ökat), design, media, hobbies, religion ... Kanske var detta det enda av värde vi fick med oss av 80-talet och egoismindividualismen (som födde ett alltmer komiskt portföljuniformerat gäng, ungefär som folkmassorna i Life of Brian som skanderar "we're all individuals"): gruppernas begynnande upplösning? För när grupperna blir fler blir de också mindre och svårare att skilja från varandra. Till sist förlorar de sin larviga kraft och kvar står - vi. Och tycker man att det är intressant med människor, då är det ju vi som är intressanta. Vi människor. Inte BARA guden vi tror på, laget vi håller på eller läran vi bekänner oss till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
