NIO: Gud har blivit godare

Många för vårt klot och dess innevånare väsentliga kurvor vek av nedåt på ett minst sagt drastiskt vis under förra århundradet. Vi skaffade oss bisarra vapen och slog världsrekord i antal krigsoffer. Luft, hav och sjöar fördärvades till följd av naiv konsumtion. Klimatförändringar, utbrändhet och en rad andra föga uppmuntrande begrepp såg dagens ljus. Inte särskilt muntert. Men ändå ... jag vill dra en lans för idén om att människan faktiskt utvecklas i positiv riktning.

Jag börjar med Gud.

Bilden av kristendomens Gud är minst sagt splittrad. Föga överraskande, emedan den är tecknad av människor under typ 3500 år, människor som levt i mycket skiftande kontexter. Och håller vi oss till bibeln pratar vi om ett spann på 1500 år.

I de inledande böckerna möter vi en despotisk rackare med klara psykotiska drag. Man får inte se honom i ögonen. Han (för det är otvetydigt tal om en gud av hankön) drar sig inte för att dränka hela mänskligheten och djurligheten när dessa inte skött sig - sånär som på två av varje sort, då. Han testar sina tillbedjares trofasthet genom att låta Fan själv utsätta dem för allsköns fasor. Han straffar "sitt" folks motståndare på ett sätt som skulle göra honom till ett lätt byte för vilken folkmordstribunal som helst. Han uppmanar till gruvligt hämndtagande - öga för öga, fot för fot. Landområden lovas bort till kelgrisar, ursprungsbefolkning fördrivs med svärd. Och så vidare. En elak självupptagen genmanipulerad unge som via terror försöker skaffa sig oinskränkt makt över sandlådan.

Men under resans gång förändras bilden. Via profeterna i slutet av GT till den av Gud utsände Messias i NT. Pysslar han med hämndaktioner? Knappast. Må den som är utan skuld själv kasta den första stenen. Om någon slår dig på ena kinden - vänd upp den andra. Gud älskar alla sina människor och människorna uppmanas försöka göra sammalunda. Gud sörjer för allas behov - oroen er icke för morgondagen.

Företeelsen religion är märklig och intressant - och ofrånkomlig. I alla tider och i alla hörn av världen har människan skapat sig religioner och sedan låtit dem fungera som tröst, förklarare och rättesnöre. Religionen har varit och är ännu ett förödande effektivt verktyg i händerna på människor med maktambitioner, men detta ensamt kan inte förklara dess existens. Religionerna tycks svara mot ett grundläggande behov hos oss människor. Vi vill ha förklaringar, vi vill känna hopp, vi vill lägga tillvarons pussel så att vi får ledtrådar till hur vi bäst förhåller oss till våra liv och varandra.

Det är vi själva som lägger pusslen. Och jag vill se Guds metamorfos i bibeln som ett tydligt indicium på att vi blir allt bättre på det. Vi har kollektivt fattat att det inte är konstruktivt att hugga tungan av den som har förtalat. Att möta våld med våld. Att kräva blind lydnad. Att dela in människor i onda och goda. Och så vidare.

NT skrevs under det första århundradet enligt vår tideräkning. Under de följande 2000 åren har inte människan direkt gått i den senare gudsbildens ledband. Den gammaltestamentliga versionen har figurerat flitigt - korståg, inkvisitioner, häxbränningar. Långsamt tycks vi ändå hinna ikapp bibelns utveckling. Det finns fortfarande små kutryggade själar inom kristenheten (som ölänningen Green, förvirrade Livets-ordare etc ), men den typen är i minoritet, åtminstone här i Sverige. Kvinnoprästmotståndet var länge sedan man hörde något om. Kyrkan kan viga homosexuella. Det finns åtminstone en rikskänd homosexuell präst. Och katolska präster har länge förekommit på rätt sida i kampen mot diktaturer i såväl Östeuropa som i Latinamerika.

Sammanfattningsvis: Det finns hopp om Gud.