TRETTON: Marcus Birro - och vad en liten text kan göra

Varför jag letar efter skäl att vara optimistisk? Eftersom jag tycker att det är rätt svårt att finna dem. Förstås. Vilket i sin tur antagligen beror på att jag är för snar till att spana efter brister, halvmesyrer, skönmålningar.

Det är nog rätt synd att jag är det. Jag tror jag går miste om något. Borde väl försöka ändra på det. Bli mer accepterande. Bli mer nöjd.

Samtidigt VILL jag vara kritisk. Jag VILL ha pretentioner (jag har f ö aldrig förstått hur pretentiös/pretto har kunnat bli ett skällsord ... som om motsatsen vore att föredra). Jag vill inte glädjas över något evangelium gällande nån snubbe som kommit för att förändra världen till det bättre om snubben inte kommer att förändra världen till det bättre - utan bara förmår ge sken av det. Vare sig snubben heter Jesus, Obama eller Robert Lind från Kramfors. Jag vill inte se bra skott gå strax utanför. Jag vill inte köpa en glass - och sedan stoppa upp den i näsan. Jag vill inte bara vara NÄSTAN kär.

Nå. Jag slötittade ikväll på klass 9A - ni vet, svt:s skoldokusåpa. Jättetrevligt. Det hade gått bra för dem, ungdomarna. Jag gladdes med dem. Och jag tror på programmets grundidé: det är på människorna det kommer an. Alltså i det här fallet på lärarna (och eleverna förstås, men de fanns ju där innan). Inte i första hand på lokalerna, klassernas storlek, resurserna. Framför allt inte på rätt-att-beslagta-mobiltelefoner-regler (dessa infama rop om hårdare tag - må de nu tystna!). Det är ju egentligen ganska självklart. Ett bra fotbollslag är ett bra fotbollslag eftersom det innehåller bollspelare som tack vare talang, tur och en jävla massa hårt arbete blivit bra bollspelare - inte i första hand för att de har bättre skor eller mer vattengympa.

Nå igen ... Det borde ha gjort mig optimistisk. Men en stor bit av mig förhöll sig skeptisk och distanserad. Eller förblev i alla fall odrabbad. Vilket störde mig. Ungdomarna där i rutan var ju på riktigt, alldeles uppenbart, och det var deras liv det handlade om. Och de var så glada nu, de hade fått så bra resultat på nationella prov och blivit bland de bästa i Sverige. Jag hoppas att det kommer att bära hela vägen för dem. Men jag kan ändå inte känna mig sådär ... med. Kanske är det andra dokusåpor som spökar. Eller bara att det är tv. Kanske kan jag inte fjärma mig från misstanken om att de friserat berättelsen en smula även här.

Jag slog av tv:n och begrundade detta. Och deppade en smula. Funderade på om jag var på väg att bli avtrubbad nånstans. Funderade på att avkritisera mig.

Men sedan läste jag Marcus Birros blogg.

Där fick jag mig till livs en betydligt mindre historia som delvis var på samma tema. Ungdomar som är potentiellt på glid och via någon form av projekt lyfts till en annan nivå. Och DEN historien tog skruv - som en black&decker med dubbla förgasare. Eller en atomdriven korkskruv.

Kort sagt: Birros text stämde mig optimistisk. Den fäste fokus på något vackert. Något som har med människor att göra. Med de där kidsen, med Zlatan, med Birro själv, med Mauro Scocco, med mig, med en skånelärare och en Silja-line-båt-konstruktör ... Läs själva här.

Lite rusig gick jag ut. Rätt varmt, trots tidpunkten. Fuktigt gräs under bara fötter. Inga ambulanser eller brandbilar hördes. En bra kväll i mänskoland.