ELVA: Dagböcker

Det här med bloggar, ja. Jag är ingen storkonsument, men man kan ju inte undgå dem. Särskilt inte sedan jag började med en själv.

Men först detta med dagböcker som publiceras.

Lars Noréns dagbok kommer ju nu i dagarna. Jag vet inte mer om den än det som går att läsa sig till i media. Påstås vara elak. Och det blir det ju lätt om man inte från början haft för avsikt att faktiskt publicera texten.

Det är också poängen med dagboken i bokform. Den är hudnära, icke fotriktig, klumpig och grotesk och intim, sörjig och riktig. "Man ser gårdakvarnar ... men man ser skiten med" som en göteborgare sjöng. Jag tar mig an dagböcker med stor lust. Det är som att läsa den omfångsrika romanen efter att ha sett filmen. Som att byta teleobjektivet mot ett vidvinkeldito. Som att höra outtakes från en bra platta. Allra störst blir effekten förstås när dagboken tillhör någon som man läst romaner eller annat av, men de kan funka som en fond ändå. Här är det. Livet. Inte alls som på Louvren.

Och inte alls som i bloggen.

I bloggarna äter alla spännande och vällagad mat. Köper kloka och fina saker. Renoverar sina hus smakfullt och klokt. Möter intressanta människor på sällsamt trevliga tillställningar. Har många kära vänner. Av olika slag - det gäller att fylla ut rollistan i filmen om sig själv. Eller att lyckas samla på alla filmisarna. Har man problem så är de särskilt intressanta. Och så vidare. Omedvetet eller medvetet markerar man status och ställning, söker man sig in i andras blickfång som en tonårsgrabb på skolgården som just piercat ögonbrynet. Man visar upp den man vill vara, det man vill att livet ska vara. Mänskligt, absolut, men intressant? Näe. Allvarligt talat - hur kul är det att titta på retuscherade bilder? Hur kul skulle det vara att se en fotbollsmatch där alla felpass i efterhand korrigerats? Hur skulle en skolklass tonåringar se ut om alla såg ut som dom ville? Hur kul är det att se en konsert med playback?

Tänk er det: ett liv där allt är playback.

Men dagböckerna: det är live, det.

Förutom Noréns har Virginia Woolfs och Aleksandra Kollontajs dagböcker publicerats nu i vår. De senaste åren har t ex Kafkas, Torbjörn Säfves, Olof Lagercrantz, Erlanders, Ingmar Bergmans och Sibelius dagböcker givits ut. Jag vill tro att det är en trend. Att vi börjar bli mätta på catwalk-bloggandet och nu vill scanna in hela bilden, inte bara det ängsliga utsnittet.

Det gör mig optimistisk.